Att nästan somna på den bästa av axlar.

Två decimeter snö föll i alla tänkbara riktningar över orten igår. När det var dags att bädda ner sig bakom persiennerna och man inte längre kunde se vintern somnade jag nästan på Davids axel. Han säger att den aldrig blir trött. Vi pratade och var sedan tysta och halvsov efter en stund. Jag frågade sömnigt om han ville ha tillbaka sin arm, han sa "Okej", flyttade sig lite och blåste sedan ut glödlampan.